Mina första rader...
Torsdag den 11 juni 2009 hade jag avslutning på skolan där jag jobbar. Att sitta där i "kyrkan" som lärare, att sitta på den andra sidan var något nytt. Det blev oväntat känslosamt att se eleverna man slitit med sitta finklädda på rad. Deras tröttsamma blickar hade förändrats till en glöd av förväntan. En förväntan på att sommaren stod vid dörren och att de äntligen skulle få utdelning av sitt slit under läsåret. Några förväntansfulla på att efter sommaren få börja gymnasiet och äntligen få göra det man vill. Men det som nu är viktigt för eleverna är att inte vilja växa upp för fort., dvs ta tillfället att vara barn.
Rektorns pratade om varför det kommer sig att man blir så tråkig och nedstämd ju äldre man blir? Varför tar man inte tillvara på de små tillfällena man har i vardagen? Våga ta chansen att bara stanna upp och leva i nuet. Inte tänka så mycket. Vad är det som egentligen skulle kunna gå fel? Att man blir mer lycklig?
Som många sagt innan:
"Lev i nuet: Glöm gårdagen för den är redan förbi och tänk inte på morgondagen för den kanske inte kommer utan det som du vet finns är just nu. Så ta tillvara på dagen. Fånga dagen - Carpe Diem! That is all that matters!!"
